Sven Larsson, av sina vänner kallad Sven Lasse, var inte bara intresserad av idrott, han var även fackligt och politiskt aktiv. Glasbrukets ägare satte därför honom och 10 av hans arbetskamrater på gatan och på "svarta listan" 1912 för aktivt deltagande i en strejk. Till och med i Norge avvisas de elva glasblåsarna när de söker arbete där. Åtta av dem emigrerade till Amerika och två till Tyskland. Sven Larsson är den ende som återvänder till Sverige och måste hanka sig fram i olika yrken i Stockholm. Sven byter efternamnet Larsson till Linderot och finner sin tillfälliga politiska hemvist i det Socialdemokratiska ungdomsförbundet. Tillsammans med några andra unga revolutionärer bildar han ungdomsklubben "Revolt".
Hans djupa rötter i den svenska arbetarklassen blir en viktig kraftkälla för Sven så länge han lever. I december 1914 klarar Sven Linderot sitt elddop som politiker. Tack vare sin kampbetonade insats blir han invald i förbundsledningen, som under Zeth Höglunds ledning blir till en groddcell för ett nytt vänsterparti. 1923 flyttar Sven Linderot med sin fru Gerda till Luleå och blir chefredaktör för tidningen Norrskensflamman.
Den tragiska händelsen i Ådalen 1931 berörde honom starkt, i ett tal inför 6.000 åhörare på Norra Bantorget i Stockholm utpekar hen regeringen som ansvarig. Sven Linderot döms för detta till åtta månaders straffarbete.
I december1929 väljs glasblåsaren från Rejmyre till partiordförande i Kommunistiska partiet, ett uppdrag han innehade till 1951. Sven Linderot blev i januari 1939 invald i riksdagens första kammare. Från första dagen använde han med stor skicklighet denna tribun för att offensivt redogöra för sitt partis inrikes- och utrikespolitiska ståndpunkter.