Den moderna idrottsrörelsen började
växa fram på allvar i Sverige under det sista årtiondet
av 1800-hundratalet. Redan under de första åren på
1900-talet fanns det inte mindre än tre små idrottsföreningar
i Rejmyre: Norden, Svea och Göta. Några närmare
uppgifter om dessa har dock ej gått att få.
Man upptäckte emellertid snart, att det skulle vara fördelaktigare
med en enda förening, och den 16 augusti 1905 samlades
ett 40 tal intresserade för att dryfta frågan om
en sammanslagning.
Att komma överens om att bilda en enda förening gick
lätt, men som vanligt vid sådana tillfällen
vållade namnfrågan långvarig diskussion. På
förslag av John Reimers enades man slutligen om namnet
Rejmyre Idrottsförening.
Föreningens första bevarade protokoll är från
det första årsmötet i augusti 1906 och troligen
är den styrelse, som då valdes, identisk med föreningens
första styrelse.
Den bestod av: ordförande: Herman Hesse, v. ordförande:
Sven
Larsson (senare Linderot), sekreterare: Hans Gustavsson,
v. sekreterare: Sigfrid Olsson, kassör: John Reimes.
Från och med detta årsmöte finns alla föreningens
protokoll bevarade.
Under tiden fram till 1926 var föreningens ordförande:
Herman Hesse 1905-10, Algot Botin
1910-11, Hugo Frisk 1911-13, och 1914-16. Karl Kjellander, 1913-14,
Hugo Eklund 1916-23, och Olof Pettersson 1923-26. John Reimers
var kassör 1905-23,
Andra namn som ofta återkommer i styrelsen är Henrik
Vogel, Elof Liljestrand och Knut Reimres.
Den senare som var sekreterare fram till 1926, har äran
av att föreningens protokoll bevarats. År 1924
dyker ett under föreningens senare år välkänt
namn upp, Tore Pihl som materialförvaltare.
Sin första idrottsplats fick föreningen vid Rosseslätten
vid nuvarande Sandstugan, men redan 1910 fick man en ny idrottsplats
i norra delen av samhället, där fastigheten Rosendahl
nu ligger. Under ledning av den idrottsplatskommitté,
som tillsattes 1910 och bestod av Algot Botin, Elof Liljestrand
och Sigfrid Hesse lade medlemmarna ner ett oerhört arbete
för att göra sin idrottsplats så lämplig
som möjligt för sitt ändamål. Största
felet med platsen var, att planen var så smal, att man
fick ta med landsvägen, och om det kom en hästskjuts
på vägen under pågående fotbollsmatch,
fick man ta en paus i spelet tills den passerat. När området
så småningom styckades till egnahemstomter fick
föreningen efter hård strid för sin idrottsplats
ge vika och 1921 erhöll man en ny idrottsplats i närheten
av Eriksberg som användes till 1926.
Medlemsantalet var vid starten 25, men steg till 55 år
1914. Därefter saknas tyvärr uppgifter om antalet
medlemmar. Ekonomin var för det mesta dålig, och
John Reimers berättade att han ofta fick ta av sina egna
medel för att kunna betala föreningens räkningar.
1906-07 var föreningens inkomster 118.91 och utgifterna
58.12.
Man försökte bättra på inkomsterna genom
talrika fester.
Ur protokollen kan man läsa att en basar år 1908
gav ett netto på 229:- och 1923 fick man vid en vårbasar
hela 506:- i netto. Föreningsmedlemmarna tycks inte alltid
ha varit så dansanta att döma av en paragraf i
protokollet för den 24 mars 1909, där mötet
uttalade sig för, att medlemmarna skulle på festerna
genast blanda sig med damerna och ej fastna på läktaren.
Samma år företogs en lustresa med båt till
Tummetorp, till det ej så avskräckande priset 25
öre för
äldre och 15 öre för barn. Vid en fest den
14 januari 1911 serverades kaffe med vofflor, och Elof Liljestrand
åtog sig, enligt en protokollsanteckning, att grädda
vofflorna. Vid en medaljfest 22 november 1913 skulle den vackraste
flickan på festen dela ut medaljerna. Det finns dock
ingen anteckning om vem som utsågs till medaljutdelare,
men det var kanske den första skönhetstävlingen
i orten.
Man fick ganska snart tillstånd att hyra den s.k. lokalen,
nuvarande Folkets Hus, till föreningens möten, gymnastik
och fester. År 1910 var hyran vid sammanträden
1:- och vid fester 5:-
Föreningen tycks under de första verksamhetsåren
huvudsakligen ha ägnat sig åt friidrott och träningen
bedrevs flitigt. Varje år hölls en årstävling
och från 1907 två tävlingar per år.
Årstävlingarna omfattade från början
10 grenar men utökades så att 15 grenar ingick
år 1915. År 1913 fastställdes fordringar
i 15 grenar för erhållandet av föreningens
bronsmedalj och 1915 motsvarade fodringarna för silvermedalj.
Ivar Reimers erhöll 1913 föreningens silvermedalj
för höjdhoppsresultatet 190.5 cm. Ivar Reimers var
framgångsrik som idrottsman under de första åren.
Han stod som segrare med 175 cm vid SM i Örebro 1914
(då representerade han Mariebergs IK).
Från 1907 har följande resultatlista från
årets tävling bevarats.
|
Löpning 100 meter |
|
1. Alfred Gustavsson 13,0 sek
5. Ivar Jonsson 14,0
7. John Reimers 14,5
9, Hjalmar Myrén 15,0 |
|
|
|
Löpning 500 meter |
|
1. D. Holm 1.31,5 min |
|
|
|
Löpning 1000 meter |
|
1. Hans Gustavsson 3.10 min |
|
|
|
Kulstötning |
|
1. Hans Gustavsson 14,05 m
3. Ivar Jonsson 12.81 |
|
|
|
Spjutkastning |
|
1 Hans Gustavsson 35,70 m |
|
|
|
Höjdhopp |
|
1. Alfred Gustavsson 140 cm
2. John Reimers 135
7. Ivar Jonsson 125 |
|
|
|
Längdhopp |
|
1. Sven Larsson 390
3. John Reimers 375 |
|
|
|
Jämfotahopp |
|
1. John Reimers 224 cm |
|
|
|
Stavhopp |
|
1. Hans Gustavsson 258 cm
5. Ivar Jonsson 210 |
|
|
|
Trestegshopp |
|
1. Sven Larsson 987 cm
3. John Reimers 870 |
Fotbollen började tidigt utövas och det var framförallt
Ivar Reimers som introducerade den sedan han lärt sig
spela fotboll vid läroverket i Norrköping. Till
att börja med var utrustningen primitiv, många
spelade i träskor, men så småningom fick
man både tröjor och fotbollsskor. Så många
matchresultat finns inte bevarade men 1910 vann RIF över
Regna med 18-1.
Algot Botin har berättat att Regna fick sitt mål,
då Rejmyres målvakt ett ögonblick måste
lämna planen för naturbehov.
Redan 1908 hade man tre fotbollslag. 1909 anmälde man
sig till distriktmästerskapet, men blev i första
matchen i Norrköping, troligen mot Sleipner, utslagna
med 18-0.
Från och med 1912 deltog föreningen tämligen
regelbundet i seriespel och när ÖFF bildades 1917
blev RIF medlem där 1920.
År 1910 hade lag I följande sammansättning:
Erik Qvarfordt, Ivar Johnsson, Hugo Frisk, Uno Vogel, Hugo
Rosenqvist, Erik Flink, Fritz Lejkoff, Josef Eriksson, Daniel
Holm, Rickard Sjöström, och Sigfrid Olsson.
År 1922 spelades enligt en bevarad statistik 12 matcher,
av vilka 7 vunna och 5 förlorades med en målskillnad
av 49-35. Mot Åtvidaberg blev det nederlag med 2-6,
men Saltängen besegrades med 9-2, Vingåker med
6-5 och Fiskeby med 3-0. Redan 1917 vann RIF ena gruppen i
Landsbygdserien, där också Finspångs IK och
Kolmården deltog. Rejmyre tog sju poäng av åtta
möjliga men i finalen som spelades i Norrköping
mot segraren i den andra gruppen, Åtvidaberg, blev det
förlust med 3-9.
1922 spelade man dock i Åtvidaberg i DM och besegrades
med 6-2. 1924 fick laget stryk av Finspångs IK i DM
med 5-4. Året efter vann RIF över Finspångs
AIF med 5-2 i DM. men fick sedan stryk av Mjölby med
4-1. Samma år vann man Östgötaserien klass
III B. Med tabellraden 4 3 1 0 21-4 7 övriga lag i serien
var Finspångs AIF och Skärblacka IF lag II.
Även 1928 deltog laget i DM och vann över Finspångs
IK med 4-1, men förlorade mot Motala med 1-10.
Även vintersport bedrevs. Redan 1906 talas om bandy,
eller hockey som spelet då kallades och hockeykäppar
hemtogs och hockeyplan iordningsställdes.
Skidor och skridskor omtalas redan 1906 och 1907. 1908 beslöts
att försöka skaffa en tennisplan genom Ivar Reimers
och Henrik Vogel. Gymnastik bedrevs från början
och förste ledare var Sven Larsson.
Föreningen fick redan från början beröm
för att man gjorde folk av medlemmarna. Rökning
var förbjuden på sammanträdena och inga svordomar
fick förekomma, i debatten. Då fick man böta
25 öre för varje svordom och att det kunde vara
besvärligt ibland framgår av att en ordförande
en gång fick böta 75 öre.
1907 inträdde föreningen i Svenska Gymnastik- och
idrottsförbundet, nuvarande Riksidrottsförbundet.
Herman Hesse representerade flera gånger föreningen
vid förbundets årsmöten. Föreningen uppvaktade
den 12 november 1912 förbundets ordförande, Kronprins
Gustav Adolf på dennes 30-årsdag med följande
telegram:
Idrottens höge beskyddare bringa vi vår underdåniga
Lyckönskan.
År 1915 firades 10-årsminnet av föreningens
bildande med en supé på gästgivaregården.
1917 anskaffades de första klubbnålarna.
Så kom det för Rejmyre olyckliga året 1926,
då verksamheten vid Glasbruket lades ner och allt blev
lamslaget. Även idrottsföreningens verksamhet upphörde
så gott som helt, men föreningen upplöstes
ej.
Någon gång i början av 1932 spreds det
ett rykte bland idrottsintreserade ungdomarna i Rejmyre, att
den nye glasbrukschefen, dåvarande löjtnanten Carl
Lagercrantz hade stort intresse för idrott, fyra av idrottsföreningens
medlemmar, Holger Persson, Tore Pihl, Harry Rylén och
Nils Stenqvist uppsökte brukschefen för att diskutera
föreningens återupplivande.
Ett sammanträde utlystes i lokalen den 28 april 1932.
Lokalen blev fullsatt och man beslöt enhälligt att
föreningen skulle återuppta sin verksamhet.
Till styrelse valdes som ordförande: Carl Lagercrantz,
v. ordförande: Verner Pettersson, sekreterare: Harry
Rylén, kassör: Harry Pihl, samt Tore Pihl och
Holger Persson.
Idrottsplats fick man vid Kägelbanekullen,
men redan vid sammanträdet den 12 juni 1932 beslöts
att man skulle arrendera ett område vid Lunda av John
Ottosson på tre år för en årlig hyra
av 125 kr.
Det är samma område där Rejavallen nu ligger.
Området inköptes 1937 från Domänverket
för 500 kr.
Arbetet med iordningsställandet av Rejavallen bedrevs
de följande åren med stor energi under Major Lagercrantz
ledning och föreningens medlemmarna gjorde sammanlagt
2500 arbetstimmar utan ersättning.
Tack vare major Lagercrantz inflytande erhölls sammanlagt
16000 kr av tipsmedel.
År 1937 iordningsställdes en provisorisk fotbollsplan
vinkelrätt mot den nuvarande i storlek 70x40m. Planen
lades sedan om i nuvarande riktning och löpar- hopp-
och kastbanor anlades. Under 1936 uppfördes ett plank
runt arenan (nu rivet), medan schaktningsarbeten pågick.
1939 och 1940 användes planen vid Kägelbanekullen.
Rejavallen stod slutligen färdig 1941 och den högtidliga
och festliga invigningen
ägde rum 7 september 1941.
Från början av den nya verksamhetsperioden ägnade
man sig företrädesvis åt friidrott trots avsaknaden
de första åren av en riktig idrottsplats.
Många tävlingar hölls i Rejmyre och man deltog
flitigt i tävlingar på andra orter, bl.a. deltog
föreningen flera gånger med lag i Dagbladsstafetten
i Stockholm. Sedan Rejavallens löparbanor lagts om i
början av 1950-talet utvecklade sig ett livligt samarbete
med de övriga föreningar inom dåvarande Bråbokretsen, och kretsens mästerskapstävlingar
i friidrott förlades flera gånger till Rejavallen.
1955 ägde friidrottsmatchen mellan Bråbokretsen
och Vikbolandekretsen rum på Rejavallen. Samarbetet
inom kretsen omfattade även andra idrottsgrenar, såsom
Bordtennis terränglöpning, fotboll och orientering.
För att nämna något om ekonomin, så
erhölls vid ovannämnda omläggning av banorna
anslag såväl av tipsmedel som från Hävla
kommun.
Under åren 1955-1965 erhölls flera gånger
anslag från Riksidrottsförbundet för olika
ändamål, likaså från Hävla kommun.
Även från Rejmyre glasbruk har flera gånger
bidrag erhållits tack vare dåvarande ägaren,
Lennart Roséns idrottsintresse.
Efter bildandet av Finspångs storkommun 1971 har föreningen
fått årliga bidrag, bl.a. i samband med förbättringar
av lokalerna på Rejavallen. Dessa har under åren
utökats. Först byggde man en ny omklädningsbyggnad,
till stor del med egna arbetsinsatser. Därpå inköptes
en slöjdbarack som fraktades till Rejavallen och sammanbyggdes
med den tidigare byggnaden, och blev en bra
klubblokal. Under byggnaden finns en fullständig källarvåning
med tvättrum toaletter, bastu och lagerlokaler. Källarvåningen
har under senare åren grundligt renoverats och förbättras.
Av ekonomiska skäl och på grund av ledarbrist
har de flesta idrotter som ingått i föreningens
verksamhet försvunnit under senare år. Bandyn drogs
med stora svårigheter på grund av brist på
spelbar is, och när den lades ner 1954 bildades en särskild
bandyklubb, som var verksam ett antal år.
Numera är det endast fotboll och skidor som bedrivs av
föreningen.
Fotbollen har med åren blivit den helt dominerande idrotten
inom föreningen. Redan 1933 deltog laget i Östgötaserien
klass III norra, där laget kom på tredje plats.
Samma placering blev det i 1934-35 års serie, 1935-36
var laget uppflyttat till klass II östra, där det
dock blev en sjunde placering med endast tre poäng, varför
laget flyttades ner till klass III norra igen. Där vann
man dock 1936-37 års serie med 30 poäng på
18 matcher och flyttades åter upp till klass II östra.
Målskillnad i serien 61-15.
Följande spelare ingick i det seriesegrande laget: Axel
Nilsson, Olle Pihl, Sven Andersson, Rickard Moberg, Harry
Bäckman, Thore Johansson, Holger Persson, Bror Karlsson,
Ingvar Persson, Arne Sköld, och Gösta Ståhl.
Under sina sex år i div.IV blev RIF i serien 1957-58
tvåa efter Hird med 33 poäng på 27 matcher.
1961 kom laget på nionde plats och blev nerflyttad till
div V östra senare benämnd V b.
I denna serie spelade RIF fyra år, kom tvåa och
blev uppflyttad till div. IV östra som bästa tvåa.
Vistelsen i fyran blev tvåårig. 1966 kom laget
på femte plats men blev 1967 sist, och fick återgå
till div.V b. Där blev placeringarna fyra, trea, och
1970 etta och åter uppflyttning till IV östra,
där man dock 1971 kom på elfte plats.
Laget blev nu kvar i femman sju år med placeringar varierande
mellan 2 och 8, 1976 blev ett lyckoår för RIF då
man fick Lennart Remlöv som tränare och samtidigt
hade tillgång till många unga och utvecklingsbara
spelare. På tre år lyckades Remlöv föra
laget till seger i femman 1978 med 35 poäng av 40 möjliga.
A-laget höll sig kvar i div.IV östra, med placeringar
8, 8 och 7.
RIF:s reservlag har sedan 1939 deltagit i seriespel. Under
åren t.o.m. 1947 fanns inga särskida serier för
reservlag, utan då var blandade serier med både
reservlag och vissa föreningars A-lag med.
RIF vann 1940 klass IV östra och spelade några
år i klass III norra. Hösten 1947 infördes
rena reservlagsserier och RIF deltog i klass II östra
t.o.m. 1957, då laget vann sin serie, och deltog två
år i klass II östra. Efter fem år i III norra,
senare III d, vann laget 1965 och flyttades till II a. Året
efter till I a, numera Elitserien.
Laget har sedan för det mesta spelat i klass I a, ett
par gånger varit nere i II a, men omedelbart gått
upp igen.
Pojkfotboll har bedrivits i många år. Man har
haft två eller tre lag i Finspångsortens ungdomsserier,
vunnit en del seriesegrar, men haft svårt att samla
lag med jämnåriga spelare. De senaste åren
har även flicklag deltagit i serie, liksom ett lag med
både pojkar och flickor. Även damfotbollen har
börjat så smått.
Det finns många hågkomster värda att nämna.
I första hand minnesvärda matcher, främst kanske
en match på Norrlandsturnén 1956 mot Ytterhogdal,
som då ansågs som Jämtland-Härjedalens
bästa lag och som besegrades med 3-1 efter bra Rejmyrespel,
där framförallt mv. Lars-Olov Johansson gjorde en
av sina bästa matcher.
I Östergötlands DM har laget gjort flera bra matcher,
bl. a. mot Hird som vann med 3-2, och mot Sleipner, då
man förlorade till slut med 2-4 men länge höll
de namnkunniga gästerna stången. En sen oktobermatch
i Gusum omkring 1950 är minnesvärd för resultatet
8-0 till Rejmyre IF. 1981 års div, IV var Rejmyre det
ända lag som tog poäng i båda matcherna mot
seriesegrarna Motala AIF.
Det är också ett stort antal spelare som deltagit
i Rejmyrefotbollen. De som efter början i RIF gått
vidare till högre serier och lyckats kan först nämnas
Kurt Hjelm, den främste i en rad bröder. Han hamnade
i Sleipner under lagets storhetstid och blev 1938 svensk mästare.
Allsvensk fotboll i IFK Norrköping har Per-Inge Jansson
spelat och han blev även uttagen till en B-landskamp.
Han, liksom Åke Thalinsson, spelade även en tid
i Finspångs AIK. Båda dessa spelade återkom
till RIF som spelare och tränare, efter sitt deltagande
i högre serier.
Bland minnesvärda spelare från gångna år
fastnar man kanske främst för Lars-Olov " Tåla"
Johansson, som debuterade i målet som 16 åring
och gjorde fina insatser för RIF under många år.
Bland försvarsspelare minns man backarna Erik Heintze
och Gunnar Eriksson, halvbackarna Gösta Bäckman
och Ragnar Rundqvist samt kedjespelarna Sven Eriksson och
John-Erik Eriksson.
I flera fall har både far och son i en familj gjort
fina insatser för RIF. Som exempel kan nämnas Pelle
Nyrén med sönerna Stefan och Kennet. Henry Kindblom
med sönerna Björn, Stefan, Rolf och Roine. Under
en säsong spelade också Jimmy Johansson, hans pappa
Roger och hans farfar Lennart i samma lag!
Några som ej längre finns ibland oss men som gjort
ett stort och ideéllt arbete under många år
inom föreningen, måste också nämnas;
Thore Pihl (ordförande) Tore Ohlsson (sekreterare) och
Ossian Wall (kassör) under många år. Bernt
Rosell som vaktmästaare och eldsjäl på Rejavallen.
Gösta Bäckman som fotbollsspelare, kassör,
materialförvaltare och lagledare under många år.
Karl-Gustav "Dutta" Svensson lagledare, domare,
ordförande. Uppräkningen skulle kunna fortsätta
länge det finns många andra men inte glömda.
|